Beroende.

Idag var jag uppe hos min granne en stund och festade, jag gillar dock inte öl, eller alkohol i allmänhet, och jag gillar ofta inte när man behöver halvskrika eller prata jättehögt för att höras, när musiken skruvas upp. Fast sköna killar en del av dom, min granne är en av dom få som faktiskt kan bli riktigt full utan att tappa nämnvärt av sitt förstånd, eller sin värdighet, eller andra bra saker som man vanligtvis har när man är nykter och inte på samma sätt efter för mycket alkohol i kroppen.
Undrade vad som hände om man tog bort alkoholen. Försvann festen då?
En bra fest verkar vara beroende av alkohol, enligt dagens norm, och om man tar bort den så blir det konstigt för många. Men men, det finns ju en magisk gräns, på 3 öl eller glas vin eller liknande, där man faktiskt blir pratigare, men där alkoholens negativa effekter ännu inte satt in. Jag har dock aldrig känt behovet. Ibland köper jag kanske någon cider, vissa cidersorter kan till och med smaka gott. Och man tackar ja till öl ibland också, mest för att smälta in, jag har dock börjat tacka nej. Fast folk känner sig så obekväma då, här ta en öl, var som folk, varför dricker inte du. En tjejkompis hällde till och med upp min cider i ett decilitermått en gång, "bara för att vara säker på att jag drack upp allt" .

Hade varit lättare att bara vara "som alla andra" men jag känner inte det behovet heller.
Tror inte det är meningen att man ska vara "som alla andra" heller.

En fest är tydligen beroende av alkohol för att bli bra.

Beroende.

Vi lever i en värld där vi är beroende av andra för att komma någon vart över huvudtaget.
Och det är inget fel med det.
Felet är typen av beroende.

Vi är beroende av varandra för att må bra, vi behöver varandra, vi behöver mänsklig kontakt, vi behöver nån som ser oss, som ger oss bekräftelse, vi behöver känna oss sedda, älskade, behövda.
Det är självklart, forskare har t.o.m, tyvärr gjort ett experiment där ett spädbarn fick klara sig helt utan mänsklig kontakt annat än när den behövde matas, om ens då. Det barnet dog till slut.

Vi behöver också respektera varandra, och varandras olikheter.

We,re one, but we,re not the same, we gotta carry each other, carry each other
U2

Vi behöver varandra, varandras stöd och uppmärksamhet, vi är världen. Världen idag är dock inte byggd för att främja det här. Vi lever i en alltmer individualiserad värld, en värld där vi separeras från varandra, våra olikheter lyfts fram snarare än våra likheter, vilket skapar ytterligare polarisering. Vi blir rädda för det okända. Börjar se negativa saker i det annorlunda istället för tvärtom. Det är så fördomar växer fram. Om den andra. Den som inte är som oss. Grogrunden för rasism, och främlingshat. Exemplen finns överallt. Sarah Palin sa om Barack Obama under valet, att: "Barack Obama ser inte amerika som du och jag ser det". En kommentar avsedd att skapa en vi mot dom känsla enligt mig.
Efter 9/11 började folk uttala sig om "det islamska terrorhotet". Muslimer blev extra visiterade när dom kom in i USA, särskilt muslimer med ett visst utseende.
Främlingsfientliga partier ploppar upp överallt i Europa och de när framgång.
Ut med "dom". Men är "vi" så mycket bättre. I sverige har 10% av svenskarna och 16% av invandrarna begått brottsliga handlingar. Vad som inte nämns är sambandet mellan fattigdom och kriminalitet, och att invandrare troligen är fattigare i motsvarande proportion. Rätta mig om jag har fel.
Men det är inte poängen. Jag vill inte prata om några vi och dom.
Det är vi.

Vi har bara varandra, sjöng thomas di leva och han har rätt.

Varför separera oss från varandra, vad är vi så rädda för. Vad ska hända?
Rika folk stänger in sig i vissa städer i omgärdade bostadsområden för att "slippa slöddret".
Eller för säkerhetens skull, de är rädda för att bli rånade, eller ofredade och visst jag kan förstå argumentet.
Fattiga bor i egna stadsdelar, i sin egen verklighet. Med en misstro mot "de rika".
I sverige, och överallt annars också finns stadsdelar i städer med nästan bara invandrare.
Bergsjön, Rinkeby, Rosengård, och så vidare. En kompis till mig bor nära bergsjön och säger att kommer du ny in i bergsjön så kan du bli illa behandlad, det är helt annorlunda om du är uppvuxen där.
Olika verkligheter. Som inte känner till dom andra verkligheterna, och skapar sig fördomar, förutfattade meningar. Bara man får hålla sig på sin kant, och slippa beblanda sig med "de andra".
Då blir nog allting bättre. Om var och en håller sig på sin kant. Jobbigt att beblanda sig med "de andra".

Men vi har alla en längtan efter gemenskap. En längtan efter att få tillhöra något som är större än oss själva. Få en tillhörighet, ett sammanhang, en mening. Polariseringen, isoleringen och "vi och dom"-tänket motverkar denna önskan. Vi vill ha mänsklig kontakt, beröring, kärlek, men när vi inte får dessa saker så börjar saker gå snett. Folk går med i kriminella gäng, en av anledningarna är att de söker gemenskap, men det är en falsk gemenskap, baserad på rädsla, utan tillit. Som organisationen Fucked for life
Det hör man ju redan på namnet.

Eller så söker man ersättningar för mänsklig kontakt istället, försöker fylla hålet med något annat. Prylar, status, materiella saker.
Fyller vårt beroende av mänsklig kontakt med andefattigare substitut. Ersätter ett beroende med ett annat.
Människor söker sig till internetgemenskaper, skaffar sina vänner och kontakter där, men hälsar inte på sin granne, eller pratar med sin granne, eller en främling på bussen, eller nån annan.

Detta är ett av två olika beroenden, det emotionella beroendet av varandra, vårt själsliga behov av gemenskap, samhörighet.

Det andra beroendet är beroendet av omvärlden, vi är beroende av system och betingelser och villkor för att vi ska kunna leva drägligt, vi är beroende av reglerna som styr vårt samhälle. Vi bör hålla oss inom vissa ramar för att kunna leva ett bra liv. Problemet är att dessa ramar är snäva. För snäva. Och jag har tappat förtroendet för dom som sätter ramverket. Som sätter normerna.
Vi ska rätta oss in i ledet.
Det råder en global lågkonjunktur, även sverige är drabbat.
Du vill inte förlora ditt jobb idag. Då får du antagligen inget nytt, bara så där.
Du vågar kanske inte säga emot din chef. Du kanske inte vågar kliva in på kontoret o säga," nu får det vara nog!" Jag tål inte de här bristerna längre. Något måste hända. Du kanske ryker.
Hamnar i systemet. Förlorar din självkänsla, din värdighet, hamnar i meningslösa åtgärdsprogram, mals sakta ner. Känner att du har mer att ge, men får det inte.
Jag själv får pengar från försäkringskassan, drägliga pengar, betydligt mer än soc.
jag har en praktik på musikskolan och hoppas kunna utbilda mig till gitarrlärare, försöka komma in på musikhögskolan. Jag förskte komma in på en folkhögskola, musiklinje, jag hade gått i folkhögskola några år innan, i ett par år. Men då fick jag veta att reglerna sa att jag skulle inte få några pengar någonstans ifrån.
Jaha, så var det med det.

Socialbidrag däremot är så lågt så jag förstår knappt hur det går att leva på det.
Hårdare tag för att få arbetslösa att börja jobba säger moderaterna, så att de tvingas skaffa jobb. Ungefär som om de flesta VILL vara arbetslösa. Visst det finns säkert parasiter, men jag tror de flesta faktiskt vill känna att de bidrar med något.
Men ändå, detta misstänkliggörande från myndighetshåll.
Det drabbar sjuka.
Som kan bedömas som "inte tillräckligt sjuka" av läkare som aldrig ens träffat dom.
Har du otur får du inga pengar alls. Som min kompis. Han blev nekad soc.
Och jag kan lova dig, han är inte rik direkt. Förstår inte hur han klarade sig.
Får de en chans att ta dina pengar så gör de de. Skulle aldrig vilja jobba på t. ex försäkringskassan.
Du blir beroende av "experters" utlåtande om dig, om du ska få pengar eller inte.
Om du är åldring kan du bli beroende av läkares utlåtande om du ska få komma till ett ålderdomshem eller om du bara ska få "daglig tillsyn" i hemmet, fast du kanske inte ens klarar av att bo i ditt eget hem.

Som karriärist på väg uppåt, är du beroende av dina chefers gillande. Du kan inte säga "obekväma sanningar", då kommer du ingen vart. då kommer din kollega få den höga posten istället. Han som var lite fogligare. Ska du komma till en hög position i samhället, som hög politiker eller näringslivsidkare, chef eller liknande så måste du spela spelet. Du är beroende av andra personers gillande. Personer som måste spela samma spel som dig.
Som formas av spelet.

Min kompis sitter i utbildningnämnden i en mellanstor stad i västsverige, jag frågade han varför han inte siktade högre. "Jag vill inte sälja mig" svarade han.

Politiker i sin tur, förhoppningsvis inte i lika stor utsträckning i sverige, men särskilt i USA är beroende av näringsidkares stöd. Wal-mart, exxon, monsanto, och andra amerikanska företag, och finansvärlden bestämmer indirekt vem som blir vald därför att man klarar sig inte utan deras stöd.

Länder är beroende av att företag kommer dit och bosätter sig och skapar arbetstillfällen. De mäktigaste företagen kan spela ut länderna mot varandra. De som erbjuder bäst villkor, (lägst löner,mest skattelättnader) får företagen. Den enda vinnaren i slutet blir företagen, marknaden bara ökar sitt inflytande.

Vi lever i ett system som heter kapitalism, ett system vars kärna är konkurrens, utslagning, utnyttjande av andra människor för de ekonomiska vinsternas skull.

Vi formas av de här systemet. De som "lyckas" och får den största makten, sitter på störst pengar, mest makt är sådana som spelat spelet.

Som spelplanen dikterat. De armbågar sig fram, trampar på de svagare, håller sig väl med de starkare.

Tar sig uppåt. Blir beroende av folk högre upp, får makt över folk lägre ner.

Mitt i det här försöker folk leva sina vanliga liv.

Beroende av dessa personer.

Självständighet då? Varför kan vi inte lära oss hur man "reder sig själv".
Systemet är uppbyggd på beroende.

På att ett flertal ska vara beroende av ett fåtal.
Man ska rätta sig in i ledet.
Annars faller man utanför, och då kan det gå riktigt illa.


Det politiska systemet går åt en utveckling där makten förflyttas längre ifrån den vanliga medborgaren, som blir allt mer maktlös, och allt mer oengagerad som en följd, vilket får ödesdigra konsekvenser i det längre perspektivet. Du blir beroende av makthavare som du inte har möjlighet att påverka.
Som lissabonfördraget, gjordes det någon folkomröstning om det?

nä.

Föjden blir att ramarna blir ännu snävare, eftersom det ska passa fler människor.

Din självständighet minskar, din reella möjlighet att göra något åt omständigheterna som formar ditt liv minskar. Ditt beroende ökar.

Vi är inte fostrade att tänka själva, att vara självständiga. Vi blir lärda hur beroende vi är av omständigheterna.

Men vi lär oss inte att omforma själva omständigheterna. Att förändra ramverket till de ramar vi sitter fast i. Så vi fortsätter att som får följa de andra fåren i flocken, till en plats som vi egentligen inte vill till, men vi blir så illa tvungna.

Vi måste skapa alternativ, göra ramverket mindre snävt, tillåta mer avvikelser, ge människor möjlighet att bli mer självständiga och mindre beroende, alla måste bidra till det.

Men vi behöver fortarande varandra.

Ska avsluta med texten till u2s låt, one.

Is it getting better?
Or do you feel the same?
Will it make it easier on you now?
You got someone to blame
You say
One love
One life
When it's one need
In the night
One love
We get to share it
Leaves you baby if you
Don't care for it

Did I disappoint you?
Or leave a bad taste in your mouth?
You act like you never had love
And you want me to go without
Well it's

Too late
Tonight
To drag the past out into the light
We're one, but we're not the same
We get to
carry each other
carry each other
One

Have you come here for forgiveness?
Have you come to raise the dead?
Have you come here to play Jesus?
To the lepers in your head

Did I ask too much?
More than a lot.
You gave me nothing,
Now it's all I got
We're one
But we're not the same
See we
Hurt each other
Then we do it again
You say
Love is a temple
Love a higher law
Love is a temple
Love is a higher law
You ask me to enter
But then you make me crawl
And I can't keep holding on
To what you got
When all you've got is hurt

One love
One blood
One life
You got to do what you should
One life
With each other
Sisters and my
Brothers
One life
But we're not the same
We get to
Carry each other
Carry each other

One...
One...

Det egna ansvaret.

Jaha då var julen slut. Den blev ovanligt lyckad i år. Jag var hos min riktiga mamma och min lillebror var med mig. Jag fick träffa mina kusiner och min moster. De var riktigt trevliga. Tur att man har en bra släkt, alla har inte det. Och så fick jag veta att jag var på pricken lik en morbror som heter Bengt, i sättet och allt. Jag skulle gärna vilja träffa honom.
Men nu är man hemma igen.

Sitter och lägger upp lite youtubevideos, från senaste spelningen i färgelanda.
Kolla gärna in på min youtubeprofil
Jag vill ju bli musiker och syns man inte så finns man helelr inte som musiker. Du måste synas, få exponering för att bli upptäckt.



Jag kom och tänka på ett samtal jag hade med en tjej på innebandyn, som jag brukar vara med på fredagar. Hon var jehovas vittne, hon satt och tittade på, och satt och läste en bok som inte var bibeln, men baserad på bibeln. Jag bad henne att citera boken, någon mening som betydde särskilt mycket för henne, och hon citerade; "Och jag skall skapa ett nytt rike, där ingen ondska finns och heller inte någon död"
Hon sa säkert mer men det kom jag ihåg. Jag började ställa lite frågor, jag frågade när detta skall ske, då svarade hon på ett bestämt datum. Hon visste inte när det var.
Då frågade jag henne vad vi människor ska göra för att förändra vår värld till denna värld som beskrevs. Då svarade hon, ingenting, vi ska bara lyda guds ord och förmaningar. Sen, när den nya världen är skapad, då kan vi börja agera.
Detta tar alltså bort allt ansvar från oss själva och lägger det på gud. Fram till den yttersta dagen så ska vi alltså inte göra någonting för att förändra världen, mer än att följa guds bud.
Jag blir mörkrädd när jag hör något sånt.
Makten att förändra saker ligger inte i att tro att gud ska fixa allt.
Bara man gör som bibeln, eller koranen, eller vilken bok det nu är säger.

Missförstå mig inte, jag tror på gud. Jag tror världen och universum är för fantastiskt för att bara vara en slump. Jag tror generellt inte på iallafall bibeln, de andra böckerna vill jag helst läsa och veta lite mer om innan jag dömer dom.

Men det här tror jag däremot på; "Gud hjälper den som hjälper sig själv".
Även fast jag tror att det är vI som har möjligheten. Jag tror ärligt talat inte det är organiserat så att gud ska styra och ställa över allt. Läser man i gamla testamentet, jag har läst 600 sidor av gamla testamentet hyfsat noga, så får iallafall jag bilden av att gud är en fördömande och lite arg gud, som tar ställning i konflikter och faktiskt flera gånger uppmanar till våld.
Om ni inte tror mig så kanj jag vid förfrågan mejla över citat direkt från bibeln.

Och om man nu ska "lyda guds uppmaningar" så borde man ju vara säker på att gud verkligen sa allt det där. Men sa han verkligen det?
Ibland får jag svårt att tro det.
Efter att ha läst robotarna uppror av david icke, och även innan, så gick det upp för mig att bibeln måste varit ganska så redigerad efter hand, makthavarna på den tiden ändrade den efter egna syften. Sen så är många författare i bibeln tämligen anonyma, och man undrar ju, hur kan de kristna och jehovas vittnen vara SÅ säkra på att allt är inspirerat av gud?

Man undrar ju också ibland om de ifrågasätter det som står där någon gång. Fast det kanske många inte gör, eftersom det "kommer från gud" och då måste det ju vara rätt.

Poängen jag vill komma till är att om man hänger upp allt på en yttre auktoritet, i det här fallet gud, så glömmer man att man faktiskt är ansvarig för allt som händer i ens liv. Precis allt.

Inte gud.

Du.

Och ska jag dra det här lite längre så är VI ansvariga för det som händer i VÅR värld.
Inte någon annan.

Men eftersom vi har skapat oss en värld där ansvaret och framförallt makten över omständigheterna som berör våra liv på högre auktoriteter så innebär det att vi blir separerade från vår egen makt.
Men fortfarande, deras makt ligger i att VI ger dom den.
Är det NÅGON som kan förändra världen så är det VI.

Men vi måste börja agera själva. Inte vänta på att GUD eller utomjordingar eller någon annan ska göra jobbet åt oss. Nelson Mandela skrev en gång:

"Det vi fruktar mest är inte att vara otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vi har omätliga krafter. Det är vårt ljus och inte vårt mörker som skrämmer oss mest. Vi frågar oss: Skulle jag vara lysande, fantastisk, begåvad och förbluffande? Egentligen-hur kan vi undgå att vara det? Du är ett barn av gud. Världen är inte hjälpt av din småbarnslek. Det ligger inget stort i att krympa så att andra människor i din närhet skulle slippa känna sig osäkra. Vi föddes att förverkliga guds härlighet inom oss. Den finns inte bara i några av oss. Den finns i alla. Text av Nelson Mandela"

Vi har alla möjlighet att skapa. Vi skapar våra omständigheter varje dag. Visst vi kan inte göra som vi vill och ibland kan vi inte göra det vi tänkt oss men i längden är det bara DU som bestämmer var skutan ska gå. inte någon annan. och det är VI som bestämmer åt vilket håll världen går.

Nä nu ska jag lägga mig och läsa.

Humor

Och jo just det, kolla in den här!

http://www.youtube.com/watch?v=Q22eW4R4e0M

http://www.youtube.com/watch?v=bv3brUarhHs

God jul.....

Jo god jul på er alla.... fast jag vet inte om jag bryr mig så mycket längre om julen. Jag har köpt en julklapp och det är till min riktiga mamma. Det är hon värd. Men själva julen.....hela den här hysterin som är runt. Jag vet inte om jag lockas med. Jag har inte en enda julsak hemma, det är inget jag är stolt över, jag kanske borde satt upp en ljusstake eller något iallafall. Men jag kan inte piska upp något intresse för det. Jag är lite avundsjuk på dom som faktiskt är genuint intresserad av julen. Vore så lätt att bara tycka som alla andra.
Men jag brukar inte göra det av nån konstig anledning. Som vbarn såg jag framemot den, för då kunde jag få alla sakerna jag aldrig skulle kunna köpa annars. Men nu har jag pengar att köpa egna saker för. Jag känner dock rätt många som ifrågasätter julen som företeelse. Och tycker det blir lite hysteriskt. "Man gör det ju mest för barnen".

Det bästa med julen tycker jag är julskinkan. Jg har köpt en hemma men inte färdiggriljerad, nu får jag köpa termometer och folie och sånt, ska tydligen vara rätt svårt. Annars vet jag inte så mycket bra. Så här i vuxen ålder spelar julklappar ingen roll längre, inte för mig. Det blir ju ändå bara som någon sorts byteshandel, jag köper till dig och du köper till mig. Men visst blir jag glad om jag skulle få en av nån, inte det. Det känns så förutsägbart bara. man förväntas ge, och man förväntas bli glad, och tack för julklappen, och ja jag var å nöjd med den. Precis vad jag ville ha.
Och stackars föräldrar köper i övermått, ingen ska vara utan, och man vill ju inte ge sina barn mindre än vad andra får. Hemska tanke. Finns vissa som tar t.o.m lån för att få det gå ihop.
Ångesten kommer krypande.

Det ska köpas den finaste granen, man ska pynta mer än grannen. Det ska visas upp en fasad.

Men det finns ju såklart folk som tycker det ska vara så här. Det ska vara jul med rubb och stubb. Julbak, riktig julgran med barr och diverse traditioner. Jag önskar att jag vore en av dom.

Men många som gör det här, tycker dom det är så roligt egentligen? Gör dom det för att DOM vill göra det eller gör dom det för att de "känner trycket" eller bara vill "göra som alla andra" eller bara gör som alla andra utan att ens reflektera över det. Det ska vara så helt enkelt.

Poängen jag vill komma till är att man ofta gör många saker utan att veta varför vi gör det egentligen, för att man inte har ifrågasatt det någon gång.

Sen ett personligt skäl är att jag inte vill schemalägga snällhet. Måste jag ha en särskild dag där jag måste vara snäll? Kan det inte komma som en överraskning istället. När nån minst anar det.

Och måste snällheten vara i form av en gåva?
Kanske en fin gest, eller något annat.

På tisdag åker jag till min riktiga mamma i vänersborg, ska fira jul där och min bror åker med mig, ska träffa släktingar jag inte träffat på många år. Det ser jag fram emot!

O god jul på er som verkligen ser framemot den, och förhoppningsvis god jul på er andra också!
För man får ju göra det bästa av det, man kan ju inte sitta här o gnälla!

Introduktion till min blogg.

Nu börjas det alltså. Jerry heter jag och jag är 25 år.
Min största passion i livet är musik, jag har spelat gitarr i 8 år och jag har även sjungit i ett och ett halvt år, jag är dock i grunden gitarrist, sången är mest en nödlösning.
Jag praktiserar nu på musikskolan i Uddevalla där jag går bredvid en gitarrlärare, och assisterar honom. Detta är ett led i att jag kommer att söka till musikhögskolan i göteborg, där jag om jag kommer in kommer att läsa till gitarrlärare. Under praktiseringens gång har jag upptäckt att en gitarrlärare är mer än bara "vara gitarrlärare". Du får vara ellevens vän, och ibland också psykolog, det här låter konstigt men gitarrläraren lars berättade det och jag kan bara bekräfta det.

"barn som är anonyma i skolan, kommer hem och är lika anonyma där behöver nån som ser dom"
"Det kan vara det enda nöjet vissa har i veckan, att komma hit och spela lite gitarr".

Så det är ett mycket givande yrke jag vill studera till. Jag blir dessutom bättre på att spela gitarr, vilket är en stor fördel förstås. Och apropå musik, så kan jag berätta att jag spelar i 3 olika projekt för tillfället. Ett singer/songwriter projekt där jag spelar gitarr och sjunger själv, sjungandet kommer jag dock att överlåta åt min vän shoel syed, en mycket duktig sångare som lägger ner hela sin själ i sången. Vi kommer att spela in ett antal covers och egna låtar på youtube i slutet av januari, filmat med bra kamera, mickar och riktig scen, kommer bli skitbra!
Jag håller nu också på att spela in en skiva med projektet, ska bli klar inom någon månad.

Jag spelar även i ett band som heter crimson signs som spelar trash metal. Min musiksmak har dock ändras och sen så är jag inte säker på att det bandet kommer att komma någonstans. Så jag får se om jag spelar där i fortsättningen. För jag vill leva på musik. Jag spelar också i ett till band, ett namnlöst band,. som spelar rock i mer u2 stil. Fast inte som u2 dock. Vi har nyss börjat så vi får se hur det blir i framtiden. Sångaren, niklas andreasson är väldigt duktig, liksom de andra medlemmarna, lars hansson på gitarr robin cronström på trummor och johan wallin på bas.

Mitt mål är att leva på musiken. Jag vet att jag har talangen och framförallt viljan att göra det.
Det som avgör är dels hur målmedvetet jag jobbar för det och dels att jag har framförhållning, kan tänka ett steg längre.

Jag ska också veta vilka faktorer som krävs förutom talang, det är mycket som spelar in.
Jag tror stenhårt på det jag gör. jag vet också mitt eget värde och skäms inte för att säga att jag tycker jag är väldigt duktig.

Jag spelar också "tyvärr" luffarschack ibland, när andan faller på. Jag kom på 8:e plats i sm i år, sm hölls i hallsberg, och jag vill vinna nästa år, sen ska jag lägga av :D.
Intalar jag mig själv iallafall.
Jag gör dock det jag tycker är roligt och spelar lite då och då, trots att jag bara kan dela det intresset med folk på blip.se.

Men kan folk spela wow kan jag spela luffarschack.

Detta är dock bara en liten del av mitt liv.

jag spelar innebandy för skojs skull, spelar på fredagar och ttycker det är kul, spelade tidigare i lag men insåg senare att jag inte vill binda mig på det sättet, 2 träningar plus match, och vara föreningsdomare ibland, jag spelar hellre för att det är skoj. På planen 'är jag dock ingen snäll spelare, ibland kan jag vara riktigt ful, men det är sån jag är. Jag ger oftast allt.

Spelade också fotboll men slutade med det för att jag varken hade talang eller vilja för det, och jag spelar nu nån gång på skoj, kanske är med på någon inomhusträning ibland.

En sak som får mig att skriva just den här bloggen är dock mitt stora samhällsintresse.

Jag har sedan många år tillbaka funderat vad som är fel på den här världen och vad man kan göra åt det.

Under åren som har gått har jag fått mer och mer förståelse och mer och mer insikter om hur det fungerar egentligen, och vad som döljer sig bakom vad som verkar vara.
Jag fortsätter och lär mig hela tiden, varje dag för att det är mitt intresse att göra det.
Sen så kan jag inte vara likgiltig inför vissa saker som sker, både här och på andra ställen, särskilt som det till slut drabbar mig personligen, precis som det drabbar andra. Jag har en vilja att göra något. Opinionsbilda, och så vidare. Iallafall skriva, framföra mina åsikter. Eller insikter. Hoppas på det senare. Jag vill ha insikter snarare än åsikter, och jag strävar aktivt för det.

Jag vill öppna ögonen på andra, precis som andra öppnar ögonen på mig varje dag.

Ibland måste man inse att ens invanda värderingar inte håller längre. Att man måste omvärdera. Och får jag en insikt eller en kunskap så är det naturligt att jag vil dela med mig av den. Det du ger får du tillbaka, finns ett ordspråk som heter, och jag tror på det.

Har du något att ge så ska du också ge det. Så får du tillbaka, förr eller senare, tro mig.

Den här bloggen är inte avsedd för att ge en detaljerad inblick i mitt liv, med betraktelser av typen, "idag köpte jag 2 stycken jeans på vero moda". Eller "vilken brakfest jag var på i fredags", och så vidare.

Bloggens namn är öppna ögonen och det jag vill skriva om här är om de funderingar och reflektioner jag har, och skriva om mitt liv utifrån den vinkeln.

Jag hoppas ni finner bloggen intressant. Lämna gärna en kommentar när ni är inne!

Jerry