Beroende.

Idag var jag uppe hos min granne en stund och festade, jag gillar dock inte öl, eller alkohol i allmänhet, och jag gillar ofta inte när man behöver halvskrika eller prata jättehögt för att höras, när musiken skruvas upp. Fast sköna killar en del av dom, min granne är en av dom få som faktiskt kan bli riktigt full utan att tappa nämnvärt av sitt förstånd, eller sin värdighet, eller andra bra saker som man vanligtvis har när man är nykter och inte på samma sätt efter för mycket alkohol i kroppen.
Undrade vad som hände om man tog bort alkoholen. Försvann festen då?
En bra fest verkar vara beroende av alkohol, enligt dagens norm, och om man tar bort den så blir det konstigt för många. Men men, det finns ju en magisk gräns, på 3 öl eller glas vin eller liknande, där man faktiskt blir pratigare, men där alkoholens negativa effekter ännu inte satt in. Jag har dock aldrig känt behovet. Ibland köper jag kanske någon cider, vissa cidersorter kan till och med smaka gott. Och man tackar ja till öl ibland också, mest för att smälta in, jag har dock börjat tacka nej. Fast folk känner sig så obekväma då, här ta en öl, var som folk, varför dricker inte du. En tjejkompis hällde till och med upp min cider i ett decilitermått en gång, "bara för att vara säker på att jag drack upp allt" .

Hade varit lättare att bara vara "som alla andra" men jag känner inte det behovet heller.
Tror inte det är meningen att man ska vara "som alla andra" heller.

En fest är tydligen beroende av alkohol för att bli bra.

Beroende.

Vi lever i en värld där vi är beroende av andra för att komma någon vart över huvudtaget.
Och det är inget fel med det.
Felet är typen av beroende.

Vi är beroende av varandra för att må bra, vi behöver varandra, vi behöver mänsklig kontakt, vi behöver nån som ser oss, som ger oss bekräftelse, vi behöver känna oss sedda, älskade, behövda.
Det är självklart, forskare har t.o.m, tyvärr gjort ett experiment där ett spädbarn fick klara sig helt utan mänsklig kontakt annat än när den behövde matas, om ens då. Det barnet dog till slut.

Vi behöver också respektera varandra, och varandras olikheter.

We,re one, but we,re not the same, we gotta carry each other, carry each other
U2

Vi behöver varandra, varandras stöd och uppmärksamhet, vi är världen. Världen idag är dock inte byggd för att främja det här. Vi lever i en alltmer individualiserad värld, en värld där vi separeras från varandra, våra olikheter lyfts fram snarare än våra likheter, vilket skapar ytterligare polarisering. Vi blir rädda för det okända. Börjar se negativa saker i det annorlunda istället för tvärtom. Det är så fördomar växer fram. Om den andra. Den som inte är som oss. Grogrunden för rasism, och främlingshat. Exemplen finns överallt. Sarah Palin sa om Barack Obama under valet, att: "Barack Obama ser inte amerika som du och jag ser det". En kommentar avsedd att skapa en vi mot dom känsla enligt mig.
Efter 9/11 började folk uttala sig om "det islamska terrorhotet". Muslimer blev extra visiterade när dom kom in i USA, särskilt muslimer med ett visst utseende.
Främlingsfientliga partier ploppar upp överallt i Europa och de när framgång.
Ut med "dom". Men är "vi" så mycket bättre. I sverige har 10% av svenskarna och 16% av invandrarna begått brottsliga handlingar. Vad som inte nämns är sambandet mellan fattigdom och kriminalitet, och att invandrare troligen är fattigare i motsvarande proportion. Rätta mig om jag har fel.
Men det är inte poängen. Jag vill inte prata om några vi och dom.
Det är vi.

Vi har bara varandra, sjöng thomas di leva och han har rätt.

Varför separera oss från varandra, vad är vi så rädda för. Vad ska hända?
Rika folk stänger in sig i vissa städer i omgärdade bostadsområden för att "slippa slöddret".
Eller för säkerhetens skull, de är rädda för att bli rånade, eller ofredade och visst jag kan förstå argumentet.
Fattiga bor i egna stadsdelar, i sin egen verklighet. Med en misstro mot "de rika".
I sverige, och överallt annars också finns stadsdelar i städer med nästan bara invandrare.
Bergsjön, Rinkeby, Rosengård, och så vidare. En kompis till mig bor nära bergsjön och säger att kommer du ny in i bergsjön så kan du bli illa behandlad, det är helt annorlunda om du är uppvuxen där.
Olika verkligheter. Som inte känner till dom andra verkligheterna, och skapar sig fördomar, förutfattade meningar. Bara man får hålla sig på sin kant, och slippa beblanda sig med "de andra".
Då blir nog allting bättre. Om var och en håller sig på sin kant. Jobbigt att beblanda sig med "de andra".

Men vi har alla en längtan efter gemenskap. En längtan efter att få tillhöra något som är större än oss själva. Få en tillhörighet, ett sammanhang, en mening. Polariseringen, isoleringen och "vi och dom"-tänket motverkar denna önskan. Vi vill ha mänsklig kontakt, beröring, kärlek, men när vi inte får dessa saker så börjar saker gå snett. Folk går med i kriminella gäng, en av anledningarna är att de söker gemenskap, men det är en falsk gemenskap, baserad på rädsla, utan tillit. Som organisationen Fucked for life
Det hör man ju redan på namnet.

Eller så söker man ersättningar för mänsklig kontakt istället, försöker fylla hålet med något annat. Prylar, status, materiella saker.
Fyller vårt beroende av mänsklig kontakt med andefattigare substitut. Ersätter ett beroende med ett annat.
Människor söker sig till internetgemenskaper, skaffar sina vänner och kontakter där, men hälsar inte på sin granne, eller pratar med sin granne, eller en främling på bussen, eller nån annan.

Detta är ett av två olika beroenden, det emotionella beroendet av varandra, vårt själsliga behov av gemenskap, samhörighet.

Det andra beroendet är beroendet av omvärlden, vi är beroende av system och betingelser och villkor för att vi ska kunna leva drägligt, vi är beroende av reglerna som styr vårt samhälle. Vi bör hålla oss inom vissa ramar för att kunna leva ett bra liv. Problemet är att dessa ramar är snäva. För snäva. Och jag har tappat förtroendet för dom som sätter ramverket. Som sätter normerna.
Vi ska rätta oss in i ledet.
Det råder en global lågkonjunktur, även sverige är drabbat.
Du vill inte förlora ditt jobb idag. Då får du antagligen inget nytt, bara så där.
Du vågar kanske inte säga emot din chef. Du kanske inte vågar kliva in på kontoret o säga," nu får det vara nog!" Jag tål inte de här bristerna längre. Något måste hända. Du kanske ryker.
Hamnar i systemet. Förlorar din självkänsla, din värdighet, hamnar i meningslösa åtgärdsprogram, mals sakta ner. Känner att du har mer att ge, men får det inte.
Jag själv får pengar från försäkringskassan, drägliga pengar, betydligt mer än soc.
jag har en praktik på musikskolan och hoppas kunna utbilda mig till gitarrlärare, försöka komma in på musikhögskolan. Jag förskte komma in på en folkhögskola, musiklinje, jag hade gått i folkhögskola några år innan, i ett par år. Men då fick jag veta att reglerna sa att jag skulle inte få några pengar någonstans ifrån.
Jaha, så var det med det.

Socialbidrag däremot är så lågt så jag förstår knappt hur det går att leva på det.
Hårdare tag för att få arbetslösa att börja jobba säger moderaterna, så att de tvingas skaffa jobb. Ungefär som om de flesta VILL vara arbetslösa. Visst det finns säkert parasiter, men jag tror de flesta faktiskt vill känna att de bidrar med något.
Men ändå, detta misstänkliggörande från myndighetshåll.
Det drabbar sjuka.
Som kan bedömas som "inte tillräckligt sjuka" av läkare som aldrig ens träffat dom.
Har du otur får du inga pengar alls. Som min kompis. Han blev nekad soc.
Och jag kan lova dig, han är inte rik direkt. Förstår inte hur han klarade sig.
Får de en chans att ta dina pengar så gör de de. Skulle aldrig vilja jobba på t. ex försäkringskassan.
Du blir beroende av "experters" utlåtande om dig, om du ska få pengar eller inte.
Om du är åldring kan du bli beroende av läkares utlåtande om du ska få komma till ett ålderdomshem eller om du bara ska få "daglig tillsyn" i hemmet, fast du kanske inte ens klarar av att bo i ditt eget hem.

Som karriärist på väg uppåt, är du beroende av dina chefers gillande. Du kan inte säga "obekväma sanningar", då kommer du ingen vart. då kommer din kollega få den höga posten istället. Han som var lite fogligare. Ska du komma till en hög position i samhället, som hög politiker eller näringslivsidkare, chef eller liknande så måste du spela spelet. Du är beroende av andra personers gillande. Personer som måste spela samma spel som dig.
Som formas av spelet.

Min kompis sitter i utbildningnämnden i en mellanstor stad i västsverige, jag frågade han varför han inte siktade högre. "Jag vill inte sälja mig" svarade han.

Politiker i sin tur, förhoppningsvis inte i lika stor utsträckning i sverige, men särskilt i USA är beroende av näringsidkares stöd. Wal-mart, exxon, monsanto, och andra amerikanska företag, och finansvärlden bestämmer indirekt vem som blir vald därför att man klarar sig inte utan deras stöd.

Länder är beroende av att företag kommer dit och bosätter sig och skapar arbetstillfällen. De mäktigaste företagen kan spela ut länderna mot varandra. De som erbjuder bäst villkor, (lägst löner,mest skattelättnader) får företagen. Den enda vinnaren i slutet blir företagen, marknaden bara ökar sitt inflytande.

Vi lever i ett system som heter kapitalism, ett system vars kärna är konkurrens, utslagning, utnyttjande av andra människor för de ekonomiska vinsternas skull.

Vi formas av de här systemet. De som "lyckas" och får den största makten, sitter på störst pengar, mest makt är sådana som spelat spelet.

Som spelplanen dikterat. De armbågar sig fram, trampar på de svagare, håller sig väl med de starkare.

Tar sig uppåt. Blir beroende av folk högre upp, får makt över folk lägre ner.

Mitt i det här försöker folk leva sina vanliga liv.

Beroende av dessa personer.

Självständighet då? Varför kan vi inte lära oss hur man "reder sig själv".
Systemet är uppbyggd på beroende.

På att ett flertal ska vara beroende av ett fåtal.
Man ska rätta sig in i ledet.
Annars faller man utanför, och då kan det gå riktigt illa.


Det politiska systemet går åt en utveckling där makten förflyttas längre ifrån den vanliga medborgaren, som blir allt mer maktlös, och allt mer oengagerad som en följd, vilket får ödesdigra konsekvenser i det längre perspektivet. Du blir beroende av makthavare som du inte har möjlighet att påverka.
Som lissabonfördraget, gjordes det någon folkomröstning om det?

nä.

Föjden blir att ramarna blir ännu snävare, eftersom det ska passa fler människor.

Din självständighet minskar, din reella möjlighet att göra något åt omständigheterna som formar ditt liv minskar. Ditt beroende ökar.

Vi är inte fostrade att tänka själva, att vara självständiga. Vi blir lärda hur beroende vi är av omständigheterna.

Men vi lär oss inte att omforma själva omständigheterna. Att förändra ramverket till de ramar vi sitter fast i. Så vi fortsätter att som får följa de andra fåren i flocken, till en plats som vi egentligen inte vill till, men vi blir så illa tvungna.

Vi måste skapa alternativ, göra ramverket mindre snävt, tillåta mer avvikelser, ge människor möjlighet att bli mer självständiga och mindre beroende, alla måste bidra till det.

Men vi behöver fortarande varandra.

Ska avsluta med texten till u2s låt, one.

Is it getting better?
Or do you feel the same?
Will it make it easier on you now?
You got someone to blame
You say
One love
One life
When it's one need
In the night
One love
We get to share it
Leaves you baby if you
Don't care for it

Did I disappoint you?
Or leave a bad taste in your mouth?
You act like you never had love
And you want me to go without
Well it's

Too late
Tonight
To drag the past out into the light
We're one, but we're not the same
We get to
carry each other
carry each other
One

Have you come here for forgiveness?
Have you come to raise the dead?
Have you come here to play Jesus?
To the lepers in your head

Did I ask too much?
More than a lot.
You gave me nothing,
Now it's all I got
We're one
But we're not the same
See we
Hurt each other
Then we do it again
You say
Love is a temple
Love a higher law
Love is a temple
Love is a higher law
You ask me to enter
But then you make me crawl
And I can't keep holding on
To what you got
When all you've got is hurt

One love
One blood
One life
You got to do what you should
One life
With each other
Sisters and my
Brothers
One life
But we're not the same
We get to
Carry each other
Carry each other

One...
One...